fredrik har lämnat oss

det är med stor sorg och saknad jag meddelar er att vår kära vän fredrik har lämnat oss. Han begav sig av idag, för att återvända till den andra världen.
Tråkiga omständigheter (analystenta, och hemlängtan antar jag) gjorde hans avfärd tvungen att bli såhär tidig.
Han blev känd för oss som den man som kan spilla mest, mycket mer än alla oss andra klantskallar. Vi tänkte ge honom en oscar för årets spillare, men vi hittade ingen sådan statyett.

När jag ändå är igång kan jag berätta lite mer om de som jag åker med:


Dom är alla tre datanördar. (som jag fast värre) När jag kom hade de köpt varsin ipod touch, och i början försökte de varje dag övertyga mig om att jag också ville ha en.




Axel ser ut som en infödd. Många gånger har folk stannat och frågat honom om vägen. Ingen har tex frågat mig.



Jonas är den enda av oss (vad jag vet) som har nyårslöften. De som jag minns är 1) prata tydligare när han druckit kaffe och 2) skämt som behöver förklaras är de bästa skämten.

Visiten i 90210 med omnejd

Så i söndags åkte vi alltså till L.A. efter att ha fixat hyrbil och hostel i västra Hollywood. Elisabet och Jonas turades om att köra i konstant skyfall i de ca. 60 mil som det är emellan San Francisco och Los Angeles. Jag höll mig vaken lagom länge att se Yahoo!, Intel och McFee-skraporna som låg längs motorvägen i Silicon Valley. Sen toksov jag mesta delen av resan. Vi kom fram strax efter tolv till hostelet som låg på Orange Drive ett halvt kvarter ifrån Hollywood Boulevard, aka Walk of Fame. Hax tänkte jag när jag åter somnade på min otroligt mjuka överschlaf.

Morgondagen bjöd på regn, säkert en av 20 regnadagar per år i denna stad. En medarbetare och tämligen lustig typ vid namn Lesley var i alla fall överlycklig över att regnet kom och spolade bort allt som behövde spolas bort. Lesley var en trippelarbetande 45-årig indian som var helt övertygad om att han skulle få ett jobb som producent på en ny disneyfilm han just varit på intervju på. Han pratade konstant om diverse världssanningar och det var tämligen svårt att få honom att sluta. I vilket fall så tok vi en promenad ner på en korsgata till Hollywood blvd. och käkade lite brunch. Sen delade vi upp oss och jag gick upp och ner längs walk of fame, man måste ju ha gjort det. Det var ungefär vad man kunde förvänta sig, inga kändisar, massa souveniraffärer och ett ton amerikanska turister från inlandet. Vi hade inga planer för kvällen men helt orädda inför en meningslös afton så slängde vi ihop lite krubb i deras kök och svingade några kalla framför TV:n i deras "Lounge". Det är här en av de största sakerna hittils på resan händer, denna söndagskväll så klockan 21 så ser vi det senaste Simpsons-avsnittet live på FOX. Jag har svårt att se att något ska toppa detta, men jag fortsätter leva på hoppet om att en dag...

Någon som i Fredrik eller Elisabet hade frågat vår trevliga hostelmanager om uteställen och fått reda på att det var en Reel Big Fish spelning längre ner på Sunset blvd. Vi drog dit och spanade in en väldigt lyckad spelning, det var väldigt bra gung till ska-iga rytmer. Strax före 12 så var spelningen över och till vår stora förvåning så stack alla bara och stället stängde. Vi kände oss stulna på konfekten och allmänt haktappade så vi kunde inget annat än att dra hem.

Måndagmorgon checkade vi ut, efter att ha handlat en t-shirt, lite mer elektronik och växlat några sista ord med Lesley så tog vi bilen och drog till det enda andra stället man måste uppleva i denna stad. Venice Beach aka Muscle Beach. Solen var äntligen framme och det var så att man kunde gå i t-shirt. Tyvärr så var det inte varmt nog för att skrämma ut alla uppumpade hunkar och babes gjorda av påtagliga andelar av diverse plastik syntes inte heller till. Men jag var utom mig ändå, guvenörens berömda gym låg precis längs strandpromenaden och stranden såg ut precis som ni minns den från Sunset Beach.

Runt tre tiden drog vi ifrån de förlorade änglarnas stad och åkte längs den antagligen berömda väg 1 som kramar kustlinjen hela vägen upp till san francisco. Det var ärligt talat rätt fräcka syner, jag som har fått en hel del nedärvt naturhetseri var mer eller mindre tagen över hur naturen kunde se så radikalt annorlunda ut med skarpa klippkanter och höga berg helt utan vegetation. Snart skymde det dock och vi åkte vid tillfälle på den snabbare väg 101 för att sikta på något sjaskigt motel längre fram. Runt 140 miles från sfo så hittade vi ett motel i en liten stad vid namn Soledad längs vägen. Det kunde ha varit rätt mycket sjaskigare än vad det var, men det var var ganska billigt och en kontinental frukost ingick också så det fick duga ändå.

Motelfrukosten var bland det amerikanskaste man kan tänka sig, helt enkelt kopiösa mängder av socker i olika former. Jag resonerade som sådant att jag ska fånga stunden och tryckte i mig ett wienerbröd med ostfyllning och en toaster pastry vilket är som ett kex med fyllning man trycker ner i en brödrost och smakar allmänt mer socker än socker. Sen drog vi i alla fall tillbaka till vår stad och när vi kom in i Bay Area, stor san francisco, så började det spöregna. Nuff said!

Overall så ger jag roadtripen 4 och en halv stycken "My gouvernor can kick your gouvernors ass"-t-shirts

tillbaka i sf

vi åkte till venice beach, passerade beverly hills på vägen. beverly hills var fint, det lilla jag såg. jag spelade ju gta, eller hm, jag menar körde. ehe.
venice beach var fint, men jag antar det är härligare där en dag i en månad som inte är den kallaste på året. Men det var sol iaf!
Där träffade vi några hiphopare som sålde skivor. En stor svart man i jättestor vit kappa, med mycket guld och fin frisyr kom fram till mig och bad mig lyssna på hans cd. Den lät precis som man kunde tänka sig att en cd som en stor svart man med jättestor vit kappa och mycket guld försöker sälja låter. Jag var tvungen att köpa. faktiskt. tvungen.

När vi gick ut ur en affär dagen innan så sa vakten till oss "take care". Sen tittade han på oss en extra gång och lade till "be safe out there"

Sen åkte vi hem. typ. Vi åkte den vackra väg ett längs med kusten. den var vacker. Sen körde vi en lång bit och sen övernattade vi i en stad som hade det spanska namnet för ensamhet, solidad. Sen åkte vi "hem" till san francisco, och det regnade och var kallt. så härligt

roadtrip

vi hyrde oss en bil och packade ihop lite saker och begav oss s0derut. Jag fick aran att kora bade forsta och sista bitarna, dvs inne i san francisco och inne i los angeles. det gick bra, det ar tur att jag spelade gta nar jag var liten.

idag har vi varit i hollywood och gatt omkring lite. los angeles ar inte ovanligt imponerande. iofs har jag inte varit pa mitt basta humor idag, men anda...

Survival of the illest

Vi sitter på dagens tredje kafé, klockan är halv två och en galen man klädd helt i svart håller just på att sätta sig bredvid oss. "I got hit by a buss. Oh, I got hit so bad!". Han fortsätter att berätta hur han efter busskrocken tvingades formatera om hela C-disken(!). Det är ganska out there, berättar han. Axel ser skräckslaget på när mannen kommer närmare och närmare, gestikulerar större och vildare.

Nu blir det roadtrip istället

Jag tröttnade lite på det här med att blogga, kanske för att jag e så kass på att skriva annat än informativt och för att jag skriver allt för utförligt. Så nu är det dags att skippa utförligheten och göra en resumé av vad som hänt de senaste 3 dagarna ganska kort och i en hyffsat kronologisk ordning.

Vi besökte moderna muséet, det var stort och många olika utställningar. Jag som ständig naturvetare/rationalist/materialist osv. har aldrig intresserat mig så värst för denna sortens kultur vilket antagligen var en miss i detta forum. Dock så uppskattade jag en hel del popkonst och en del absurda saker. Jag kan bara för sakens skull namedroppa namn som Andy Warhol och Salvador Dalí.

Jag och Freddan tog senare samma kväll en promenad och såg Chinatown och Transamerican Pyramid, vilken den senare inte var så storslagen som den en gång må ha varit då de flesta grannskraporna var i samma storlek. Chinatown var däremot ganska fräckt då det såg ut precis som man föreställer sig att det ska göra, definitivt värt en till visit senare nästa vecka.

I förrgår natt så tokblåste mer än vad sfo:arna är vana vid här och träd låg ute i gatorna och en del oturliga bilägare hade fått sina framrutor krossade. Borgmästaren förklarade det officiellt som katastrofområde för att ställa sig i kö för att få statliga pengar att bygga upp skador.

Hela dagen igår så pissregnade det och det blev ett långt pass på internetcafé för att ta igen sig lite. Fredrik skulle jobba hela dagen och Elisabet och Jonas kände för att shoppa vilket för stunden inte föll mig in så jag bestämde mig för att kontakta Richard och kolla om han och hans polare hade några planer. Det var ju fredagkväll och allt ändå. Så jag smet bort till dom runt 15 och vi såg Juno på en biograf ett par kvarter från Richards lägenhet. Jag tyckte den var helt okej, fast de andra hade väntat sig mer och sa att den hade haft riktigt upptrissade förväntningar. Jag ger den nog ändock fyra transamerikanska pyramider. Efter filmen så slängde Richard ihop, som han sa med egna ord, en utsökt vegetarisk gryta med pasta och flamberade frukt täckt med smält mörk choklad till efterrätt. Efter detta drog vi ut på en pub vilken visade sig stänga redan kl. 01 då vi fortfarande väntade på förstärkning till våra led. Så efter ett snabbt rekande hemma hos Richard igen så drog vi och "klubbade" nere i stan på ett hak som körde 36 timmar. Ställen här i stan får ha öppet dygnet runt men inte servera alkohol 02-06. Efter att ha dansat sönder totalt till de funkiga house-slingorna som klädde dansgolvet så bestämde vi oss slutligen att dra hem strax innan 05. Richard och Ashley tog en taxi och jag tog första bussen hem.

Idag lördag så väntade precis som förra lördagen ett besök av hyresvärden och vi var tvugna att utrymma lägenheten, vid 09. Pigg som en zombiemört så hasade jag efter de andra till ett café där jag tvingade i mig en bagel. Vi bestämde oss för att om vädret ska fortsätta att vara så här kasst att vi måste dra på roadtrip. Så nu har vi hyrt en bil och ska dra ner till Los Angeles. Vi är alla jättepeppade på detta nu, det kommer knäcka. Nu ska jag leta efter saker att göra och platser att bo i LA.

Nya inlägget på regndagen

Jaha, nästa försök, förra gick ju inte jättebra. men det är lite roligt att ha en mp3-spelare som man kan blogga med.

Och så vidrare, idag regnar det och blåser så mkt att träden går sönder och det är stora vattenpölar överallt. jobbigt. men då kan man sitta på kafeer och gå på museum istället.

Framöver planerar några av oss att gå ut på upptäcksfärd bland företagen och slänga ut våra CVn och försöka få lite intervjuer. Det ska bli roligt.

Idag var carl-johan på kafeet.

dagens rapport

idag regnar det och blåser. inte så värst kul faktiskt. nästan som hemma ju...

Jag har i flera dagar försökt köpa lakan som jag glömt att ta med. det är jättesvårt, har inte sett någonstans.. jobbigt. ska leta mer sen idag, någon som har förslag på vart det kan finnas?

igår var det museum, san francisco museum of modern arts. Härligt med lite konst på denna annars så världsliga resa. Kul också att se några kända verk i verkligheten :) Det är en Da Vinci utställning på ett annat musem någonstans i denna staden just nu, som vi har tänkt besöka kanske idag eller någon annan dag.
tanken är också att shoppa lite idag.. lakan då va (och kläder såklart)

jaja, värsta ointressanta inlägget, skit på er.

blogga med Posen

so by ska vi we hur det går att blogga med den nya leksaken. Det blir not Inge saw longt. Men iaf vi har det bra och Solen skiner. Idag ska ja I freddie skaffa VAR sitt konto på banken osv roligt va?! sen får vi se hur resten av dagen blir

Nyårsafton/Nyårsdagen

Planerna inför nyårskvällen var kirrade, trots att Kask och Tholen inte ännu är komna på grund av visumstrul så hade vi blivit infixade till en fest hos Tholens kompis Richard som bodde i en "kick ass"-lägenhet nere i marinan, ett av de finare områdena i stan. Dagen hade varit mindre händelserik än föregående dagar. Efter lite shopping på Haightstreet, bara fönstershopping för min del, så handlade vi lite mat och öl på Lucky's. Vi softade lite i Golden Gate parken, denna gång fanns det äntligen lite bongotrummare där. Några sidvändningar i min nyinhandlade bok, som handlar om Haight-Ashbury under "Summer of Love", senare så började det bli oförskämt kyligt. Vi slängde i oss lite middag och gjorde oss fina inför kvällen. Vi hade skaffat mousserande vin och Elisabet hade i trots mot blockaden tagit med sig 4 kubanska cigarrer. Allt detta lyckades vi glömma att ta med oss till festen.

Richard som jobbar med internationella relationer med inriktning på EU och bott i Tyskland i nåt halvår hade gjort glugenwine, glögg, vilket ansågs ganska exotiskt i sammanhanget. Ett par öl och socialiserande med Richards polare Ashley och Brian senare så var vi redo att dra ner till stranden under Golden Gate-bron. Förutom brasved hade Richard också packat en röd plastlåda av undermålig kvalitet till bredden med olika drycker och is som skulle konkas 10 kvarter. Det var lättare sagt än gjort. När vi väl kom fram så upptäckte vi att vi var ensamma på den kolsvarta stranden, till historien hör väl också att ingen av vännerna var infödda "San Francisco"-aner utan ditresta eller nyinflyttade. Så när tolvslaget slog så upptäckte vi att fyrverkerierna var på andra sidan stan och att de dessutom var halvt skymda bakom en dunge. Men det gjorde inte så mycket, nyårsplaner har nog en tradition av att bli lite av att inte leva upp till sina höga förväntningar. Dessutom var det inte helt på riktigt att fira nyår efter alla andra 5,9 miljarder jordmedborgare.

Nyårsdagen började med uppvaknande klockan 08.00 för att utrymma lägenheten och undvika hyresvärden. Hårsäckarna värkte en del när vi städade i ordning så att det såg ut som om ingen bott där. Sen begav vi oss ut på morgonfika, vi testade ett nytt café för att upptäcka att vi bara blev utslängda ur deras wifi-moln. Kaffet var i alla fall okej och en enormt god bagel blev det också.

Hjärndöda som vi alla var så började vi traska utan att riktigt veta vad vi skulle göra. Det är väldigt härligt att bara traska runt och matas av intryck, de Victorianska husen som byggdes efter den stora jordbävningen 1908 verkar man aldrig bli trött på. Runt lunch pausade vi på en kyrkotrappa, solen stog mitt på himlen och var allmänt underbar. Ett ögonkast i "boken" avslöjade att vi endast var två kvarter från centrumet i Japantown. Vi traskade dit och Elisabet och Jonas, sushifantaster som de är, att käka där. Jag var lite vresig och tänkte att jag ville ha min salta och feta bakfylle mat. Så jag och Freddan utforskade detta japanska område. Efter lite sicksackande upp för uppförsbackar så kom vi till den lokalt högsta punkten som var en litet 2*2 kvarter stor park. "Underbart", tänkte vi och hämtade en annan elefant och en till. Vi slöade lite och ögnade den vackra vyn.

Efter en bussresa tillbaks till Geary & Masonic där BestBuy ligger så gjorde vi ytterligare en raid in på BestBuy (enormt skönt att åka med datanördar som också gillar att dregla över elektronik på daglig basis) för att köpa skyddsfodral till våra nya iPods och jag var nu helt övertygad om att det var dags att köpa en kamera. Jag fick aldrig köpt kameran för jag hade glömt vad den hette, men ett slimmat fodral till touchen blev det minsann. Senare på kvällen blev det film hemma, den nya Will Smith-zombie-rullen. Bättre än väntat, fast fortfarande inte speciellt bra och milsvis ifrån Edgar Wrights rullar som är mina favoriter i genre. Allt som allt så ger jag den 2.5 Taco Bells för att Will Smith i alla fall ser till och dö på slutet.

lite bilder! wiee

yay! jag klarade resan till san francisco! \o/
jag var ju cp-trött när jag kom fram, kväll var det och allt. killarna hade bestämt att vi skulle på bio och se en film om sångaren i clash (som dom andra redan berättat om). jag fattade ingenting och somnade ganska snabbt i de mjuka biostolarna.


nästa dag fikade vi. det var nyårsafton och allt, vi hade nån sorts fest på stranden med en kille som heter richard (en kompis till kompisen som vi hälsar på, fast vår kompis inte har kommit hit än..)


Vi har shoppat lite, jag köpte tex nya skor i min favoritfärg.

Igår gick vi omkring, tex i en park högt uppe. Vi såg också japantown, den var snygg. Jag och jonas passade på att gå på koreansk restaurang (asien som asien va). Vi gick och gick hela dagen.

Efter att vi gått omkring hela dagen var vi väldigt trötta.

Det var dags för energidryck, och vi får inte glömma könsrollerna.

Får jag kinesa hos dig?

Sitter på vårt favoritkafé och äter en onionbagel med humus, sallad, tomater och rödlök. Hur god som helst! En stor latte på det och dagen är gjord.




Igår var vi på bio och såg en film om Joe Strummers liv, The Future is Unwritten. Sångaren i The Clash, du vet. Han var verkligen cool!

Planerna för ikväll är att gå på kalas hos en kille som heter Richard. Han bor i marinan, utmed vattnet på golden gate-sidan. Man får tydligen inte tända bonfires där, men det ska vi göra ändå. Glasflaskor är heller inte tillåtna, så dem gömmer vi. Richards plan för att hantera eventuella polisingripanden mot oss är att själv vara tyst och låta oss svenskar feigna ovetskap. Oh well.

30 december

Vi vaknade till solsken, äntligen! Vi åt en lätt frukost hemma och funderade ut dagens planer. Efter att ha spånat lite gick vi och köpte varsin kaffe "to go" och satte oss och läste New York Times i Golden Gate Park, den lokala blaskan ligger i lä mot NYT som är förvånansvärt välskriven. Enligt legenden så samlas då det är fint väder massa bongotrummare i parken på söndagar och trummar hela dagen tillsammans, dock var vi nog en aning tidiga. Endast en bongohippie hade kommit när vi gick några timmar senare, notera sprängfyllt söndagsex.

Vi intog en lätt lunch och spatserade ner till USAs kändaste HBT-distrikt vid namn Castro som också är ett riktigt fint område med kaféer och affärer. Efter att ha kollat lite i affärerna och fönstershoppat ännu mer och druckit en kopp kaffe så började det skymma och vi bestämde oss för att gå ner till Market och 4th där det ligger en Mac-store. Här inhandlade vi några diverse iPod-produkter var så att expeditskan måste ha trott att vi var bortskämda utländska brats som kom och handlade billig elektronik, vilket ju är ganska träffande. (Not: dom lägger på skatten efteråt! fast den var ganska liten)

Utmattande av allt vandrande så tog vi bussen hem till vår livsmedelsbutik och köpte ett dussin "lättdruckna" amerikanska öl och lite kvällsmat. Klockan var runt 20 och 21.35 hade vi planerat in en film på ett biokollektiv vid namn Red Vic så vi fick snabba i oss maten och kom fram till bion precis när filmen började. Det var en välgjord rulle om Joe Strummer, sångare i The Clash, som var bättre än väntat, i alla fall från min sida. Filmskaparen hade verkligen grävt i BBC-arkiv för jag kände inte igen något gammalt foto av nånting i den filmen tror jag. Efter denna pinsamt amatörmässiga recension så ger jag den i alla fall 4/5 pride-flaggor och rekommenderar den hjärtligt till alla som är intresserade av musik.

Ikväll ska vi på nyårsparty under Golden Gate-bron, det är en vän till våra värdar vid namn Richard som kastar denna tillställning.

live from teh apple store

vi har just kopt varsin ipod touch. yay.

9 tidzoner bort i en liknande kultur med olik historia

Vår första dag i Sanfran började runt kl. 07 när det började bli svårt att sova längre, klockan är ju ändå sent in på eftermiddagen där hemma. Tholen och Kasks lägenhet som vi residerar ska inte hängas i idag på grund av att hyresvärden gör lördagsbesök och ingen annan än de får sova där.

Så vi ger oss ut på jakt efter BestBuy som är den rekommenderade elektronik/radio/data//-affären i USA. Det ligger bara några, 5-6, kvarter bort, vädret är grått som hemma plus några grader. I alla fall så hittar vi direkt och inte helt oväntat så öppnar ju inte denna affär förrän kl. 10. Kuken, vi går och käkar. Som tur är ligger det ett frukost-ställe i grannkvarteret som serverar frukost dygnet runt typ. Väl inne på frukoststället så slår det mig att vi kommit in i en riktigt klassisk amerikansk diner, turistsidan av mig blir i extas. Det påminner väldigt mycket om t.ex. stället de sitter på i öppningsscenen av Resvoir Dogs för de som har sett den. På menyn finns alla kombinationer av ägg, bacon, plättar och toast och kaffet är fruktansvärt blaskigt, precis som legenden förtäljer. En kopp kaffe, ett glas juice, 2 stycken "2-minuter-per-sida"-ägg och ett vitt rostat bröd med jello på, senare så är vi belåtna och redo inför dagens bravader.

Eftersom BestBuy fortfarande är stängt och det är nån timma tills det öppnar så drar vi in i Haight igen för att leta upp ett café som vi hittade i den excellenta guiden, vilken jag snart memorerat, om san francisco som Fredrik hade med sig. Det var detta café jag nämnde i mitt föregående inlägg och passagen i boken om det lyder bl.a. "enough fair-trade coffee to revive the Sandinista movement"; It's funny because it's true!. På detta café träffade vi några sköna typer, bl.a. Johan och Alice och nån mer som jag inte uppfattade namnet på. Lagom med hippievibbar en enorm kopp kaffe och lite "new age"-snack senare så drar vi vidare.

Vi promenerar ner för Haightstreet och runtomkring lite. Det står nu klart om inte innan att detta är lite av ett hippie-centrum. Efter en snabbt mellanmål inhandlat på en välsorterad veganinriktad livsmedelsaffär. Så drar vi tillbaks till BestBuy igen för att denna gång lyckas komma in och dreggla lite över att all elektronik kostar ungefär som att dollarn står i 10kr och inte 6.40. Vi lyckas inhandla väldigt bra eluttagskonverterare vilket gör att jag nu kan blogga ännu mer \o/.

Det är nu eftermiddag och vi hoppar på en buss ner mot downtown som får själ för sitt namn då det verkligen ligger nere i en dal. Området vi landar i heter Soma och vi besöker ett serieteckningsmuseum för något ska man ju göra för att fördriva tiden och detta var ju både billigt och med i "boken". För $4 så får vi se ett område ungefär lika stort som min lägenhet med serietecknings-original från kända och okända filmer och tidningar. Vi fick besöka en toa också så därför ger jag denna utflykt 2/5 Golden Gate broar. Klockan slår 5pm och jetlaget slår till i skallen så vi hoppar på 21an hem som är en buss. Spårvagnarna analyserades bara utvärtes idag, fyi. de liknar den lisebergslinjen, invärtesbesiktning får ske en annan dag.

Vi smiter in i lägenheten för att hämta sladdar och käka en macka, hyresvärden smiter runt utanför och för att undvika kontakt så gömmer vi oss halvt i ett rum och släcker ner lägenheten. Vår taktik lyckades och en stund senare drar vi hit som är Peace Café med "Internet Hotspot", såklart. En kaffeboost till kanske kan rätta till laget lite till...

Nu har jag forskat lite om priser på elektroniken och här är mina planerade inköp och priser i kronor.

iPod touch 16GB - Prisjakt.se's bästa: 3295:-, BestBuy: 2599:-
Canon PowerShot A570 IS - Prisjakt.se's bästa: 1659:-, BestBuy: 1090:-
iPod classic 160GB (till Isak) - Prisjakt.se's bästa: 2750:-, BestBuy: 2244:-

Nu stänger även detta café 8.30pm lokal tid.
Puss!

min tid i förhörsrummet

Okej, så var det dags att komma in i landet USA. hemlandssäkerheten tog i och när axel hade fått passera med sina blåa ögon och ljusa hår var det min tur att stå framför båset med officern som ville ha mina fingeravtryck och ögon. han började med att fråga lite om var jag skulle bo men ganska snart blev han irriterad (kanske för att jag berätta för långsamt eller what ever, jag var iaf trött efter resan så jag kommer inte riktigt ihåg). Han började fråga konstiga frågor som: "är du verkligen svensk?" "är dina föräldrar _båda_ födda i sverige?" och "i vilken stad är du född i sverige?". På den sista frågan svarade jag "jönköping" och det gillade han nog inte för efter lite samtalande med sina kollegor om "signalement" skickade han iväg mig till "rummet längst nere i gången" där dom skulle ställa lite frågor. Så jag gick dit med mina papper med stora röda inringade bokstäver och hemliga säkerhetskoder på och satte mig i ett väntrum.

Väl i väntrummet sysselsatte jag mig med att lyssna på alla samtal de andra "misstänkta" hade med förhörarna. De andra var i största del asiater av olika slag. En kvinna hade ett amerikansk kort som gjorde om att hon bodde i usa och hon hade hälsat på sin son i sri lanka i 8 månader. Hon fick förklarat för sig att om hon skulle ha ett sånt kort fick hon vara mer i usa och verkligen inte vara borta så länge. Efter några personer som dom förhörde vid sin disk så började dom ta in folk i rum och förhöra dom, bla en ung asiatisk kille som var jättenervös hela tiden han satt omkring i väntrummet.

bla bla bla, sen blev det min tur efter ca 30-40 min. Då fick jag gå fram till disken (jesss, jag slapp gå in i ett enskilt rum) och prata med en semi-trevlig spänd man. Han frågade vad jag skulle göra i USA, vad mina kompisar som jag skulle bo hos hette, osvosv. Hela tiden satt han och skrev han på sin dator och verkade viktig. Sen började han fråga om jag hade varit någonstans utanför europa, tex "har du någonsin varit i mellanöstern eller liknande?", "inte ens i canada?" och vad jag gjorde i sverige. Sen fick jag visa mitt svenska körkort och att jag hade biljett hem och efter lite hmm och granskande blickar fick jag äntligen gå till mina reskamrater som stog vid väskorna och väntade.

Sist på granskningen kom custom and aggriculture-kontrollen. Den här gången fick jag gå i mitten så att jag inte skulle bli tagen för att jag inte hade några kompisar eller nåt sånt. Men jag slapp inte undan, för jag hade massa röda koder på mitt sånt papper också. Av misstag kom freddie med väskgranskningen också, för den käcka officern sa: "jo kom du också, det går snabbt" som svar på fredriks "men jag ska gå till höger och inte hit, sa dom". Synd för honom, skönt för mig att ha lite sällskap. Den käcka officern kollade våra pass och frågade lite frågor om vad vi gjorde i sverige osvosv. Sen sa han att vi skulle slänga upp våra väskor på bandet så skulle allt gå snabbt och smidigt. Medan han tog på sig plasthandskar försökte jag öppna mitt kodlås på väskan och eftersom jag nog tog för lång tid kollade han lite i freddies väska. När jag hade fått upp min frågade han om jag hade packat den själv och om nån annan hade pillat med den osv. Efter lite grävande och kommentarer om min packning var han nöjd och även min ryggsäck slapp igenom. Roligt var väl att han inte var så förfärligt intresserad av freddies väskor utan det var nog mina terroristpackningar han spetsade ögonen för.

Så var det med detta, lärdomen är att vara blond och ha blå ögon om du ska vara svensk.