Here begins our alabee

Ett dygn i amerikanska skor har gjort de tre resenärerna trötta. Här följer en kort sammanfattning av de tre första äventyren:

Först ut och viktigast för en världsresenär är kartor och kompasser. Kommunikation och bra skor är också viktigt, men först ut och viktigast: kartor och kompasser. Därför har vi alltid och vid alla tillfällen med oss en kompakt guidebok och två kartor; Axel bär guideboken (som han redan memorerat till hälften!), Jonas, med sina vida fickor, bär den ena kartan. För att det ska gå extra fort att få fram kartan bär han den uppfälld i fickan, och för detta passar hans vida byxor så väldigt, väldigt bra. Reservkartan bär jag i min något större väska, bland nödpriviant och plåster. Nödkartan tar vi bara fram när vi är helt försvunna och nöden är stor -- förstås.

Dessutom har vår käre värd Kask gjort oss en karta med sevärdheter. Vi har hunnit med, hm, två av dem: Big Robot -- en underskön liten affär -- och kvarteskafét Coffee for The People där vi gjorde vänskap med de två stenade grabbarna Joseph och Carl-Johan. Den senare av de två är svenskättling med svensk far och en bror i Malmö. Joseph, å andra sidan, är den av dem som kan prata svenska. Figures. Vi kan bara anta att Carl-Johan ('Johan for short') inte pratar med alla sina släktingar lika ofta.

I vilket fall, hela gänget sitter ner kring ett bord och vi kommer bra överens. Någon dricker en kaffe, en annan tar en latt samtidigt som den tredje citerar något djupt ur en tjock bok utan omslagsbild. Axel pratar charmigt med den unga Alice, Jonas IM:ar bättre än han någonsin gjort.

Samtalet styr snart in på rekreationsdroger av olika slag, law enforcement därav, samt en hel del relaterade anekdoter. Carl-Johan berättar hur det går till när han fyller på sin stash, Axel får reda på att Alice är 17 år och har rest helt ensam från Philadelphia för att få utlopp för sin poetiska sida. Joseph försöker få oss att inse hur stort universum verkligen är. Han är sedan länge ganska storögd och bara var tredje mening han kastar ur sig får riktigt fäste i förståndet hos någon av oss. Han gör då det vilken sane man skulle gjort, och tar fram sitt rullpapper och sin tobakslåda och börjar rulla en rackare. Baristan bakom kaffemaskinen ser upp mot klockan på väggen; den är strax efter elva på förmiddagen. Carl-Johan fortsätter oberört sin historia om hur han levt sitt liv fram till denna dag, sippar på sin två timmar gamla takeawaymugg och frågar i förbifarten om jag är sugen på att dela en spliff. Jag kontrar med en extra lång sipp, höjer ena ögonbrynet och tackar artigt ja.

Lite senare står vi under ett palmliknande träd på trottoaren alldeles utanför kafét och delar på den där jazzcigaretten. Samtalet cirkulerar kring det för oss inte helt vana ämnet negativ entropi. Dessutom hälsar Mayaindianderna tydligen genom att forma händerna som en spiral samtidigt som de säger 'you are me, I am you'. Svenskarna säger artigt att jaså, det var som fan. Det regnar lite och Jonas mage kurrar, så vi bestämmer oss för att gå vidare i dagen. Vi säger hej, tack för underhållningen, syns senare och går iväg ner för Haight Street för att hitta mat.

Trekvart senare, när vi fortfarande är på jakt efter något att äta (mat är ett svårt ämne och viktigt att få rätt för en världsresenär), råkar Carl-Johan som av en slump cykla förbi och säger att det råkar vara som så att den lokala affärsmannen (en eufemism för dealer -- förstås) är på plats vid Coffee For the People, och att det nu går bra att utan förhandling anskaffa ett stycke ekologiskt odlad ganja för ett stycke guld.

Jag är inte den som är den utan följer med, och 35 sekunder och 40 dollar senare är jag en åttondels ounce gräs rikare. Score.