Flygresan

Nu var det dags för, i alla fall mitt, inträde i blogosfären. Sitter på ett café i området Haight som heter "coffee to the people". Det påminner lite om haga cafét fast mer hippie och mindre "humanist"-folk.

Så hur lätt är det att lyckas komma hit till kapitalets och drömmarnas mekka?
Vår resa började på landvetter runt kl. 10. När vi skulle skaffa våra boardingpass där så fick vi veta att om man ska åka till USA så måste man fylla i en lapp där med uppgifter om var man ska bo och så vidare, vi hade hört detta, var förberedda, fyllde i den och det var inte mer med det då. Vi åkte med ett ganska litet flyg till München och kom fram på utsatt tid. Vi hade 2 timmar mellan planen men vi gick ändå och checkade in med en gång, för att komma in så var vi tvugna att uppge våran adress i incheckningen så att dom kunde skriva in det på en dator. Flighten gick på utsatt tid, allt var frid och fröjd, jag och Jonas som hade beställt vegetariskt käk fick första klassens vegmat då dom såklart hade missat detta. Men vem klagar ;) Vi hade skämtat på flygplatsen i München om att vi skulle få uppge adress igen på flyget och vad händer, just det. Några timmar in i flighten får vi 2 väldigt officiella "forms" en grön "visa waiver" och en "toll declaration". Duh!

Vi kommer fram till San Francisco en halvtimma försenade drygt och bara våndar inför hur det ska bli att ta sig igenom flygplatsen, speciellt för ett dreadhead som är medlem i kommunistiska partiet som jag. Fredrik glider igenom säkerhetskontrollen i ett nafs. Jag kommer fram och mannen börjar ställa massa frågor. "What's your business here in america?", "What do you do in sweden?", "Is Varo a nice place?" (födelseplats i passet), "Where are you living your first night?" och "What are your friends names and what is their business here?". Jag svarar efter förmåga lite smått chockad över denna lilla integritetsattack men glider vidare och hämtar mitt baggage. Tio minuter går och jag och Fredrik har inte sett Jonas. Tio minuter till, han syns inte. Fredrik går fram och frågar en säkerhetskille vad som har hänt som stumt lämnar uppgiften att han inte kan säga något men att vi ska vänta. Så efter ytterligare ett tag så kommer Jonas ut, han hade råkat ut för en hårdare behandling än oss andra när han sa att han var född i Jönköping fast det stog Sofia, alltså församlingsnamnet, på passet. Vi tar vår packning till tullen och Jonas får sina väskor genomrotade av tulltjänstemännen som letade bäst dom kunde efter biologiska vapen and whatnot. Tillslut så kommer vi ut. Klockan är 05.00 hemma i Sverige, ganska trötta tar vi en taxi till våra vänners hus och efter att ha käkat ett par mackor så tokdäckar vi.

Men nu dör snart min laptop, jag måste fixa en konverterare till rätt stömuttag. Tjo