Sitter på vårt favoritkafé och äter en onionbagel med humus, sallad, tomater och rödlök. Hur god som helst! En stor latte på det och dagen är gjord.
Igår var vi på bio och såg en film om Joe Strummers liv, The Future is Unwritten. Sångaren i The Clash, du vet. Han var verkligen cool!
Planerna för ikväll är att gå på kalas hos en kille som heter Richard. Han bor i marinan, utmed vattnet på golden gate-sidan. Man får tydligen inte tända bonfires där, men det ska vi göra ändå. Glasflaskor är heller inte tillåtna, så dem gömmer vi. Richards plan för att hantera eventuella polisingripanden mot oss är att själv vara tyst och låta oss svenskar feigna ovetskap. Oh well.
måndag 31 december 2007
30 december
Vi vaknade till solsken, äntligen! Vi åt en lätt frukost hemma och funderade ut dagens planer. Efter att ha spånat lite gick vi och köpte varsin kaffe "to go" och satte oss och läste New York Times i Golden Gate Park, den lokala blaskan ligger i lä mot NYT som är förvånansvärt välskriven. Enligt legenden så samlas då det är fint väder massa bongotrummare i parken på söndagar och trummar hela dagen tillsammans, dock var vi nog en aning tidiga. Endast en bongohippie hade kommit när vi gick några timmar senare, notera sprängfyllt söndagsex.
Vi intog en lätt lunch och spatserade ner till USAs kändaste HBT-distrikt vid namn Castro som också är ett riktigt fint område med kaféer och affärer. Efter att ha kollat lite i affärerna och fönstershoppat ännu mer och druckit en kopp kaffe så började det skymma och vi bestämde oss för att gå ner till Market och 4th där det ligger en Mac-store. Här inhandlade vi några diverse iPod-produkter var så att expeditskan måste ha trott att vi var bortskämda utländska brats som kom och handlade billig elektronik, vilket ju är ganska träffande. (Not: dom lägger på skatten efteråt! fast den var ganska liten)
Utmattande av allt vandrande så tog vi bussen hem till vår livsmedelsbutik och köpte ett dussin "lättdruckna" amerikanska öl och lite kvällsmat. Klockan var runt 20 och 21.35 hade vi planerat in en film på ett biokollektiv vid namn Red Vic så vi fick snabba i oss maten och kom fram till bion precis när filmen började. Det var en välgjord rulle om Joe Strummer, sångare i The Clash, som var bättre än väntat, i alla fall från min sida. Filmskaparen hade verkligen grävt i BBC-arkiv för jag kände inte igen något gammalt foto av nånting i den filmen tror jag. Efter denna pinsamt amatörmässiga recension så ger jag den i alla fall 4/5 pride-flaggor och rekommenderar den hjärtligt till alla som är intresserade av musik.
Ikväll ska vi på nyårsparty under Golden Gate-bron, det är en vän till våra värdar vid namn Richard som kastar denna tillställning.
Vi intog en lätt lunch och spatserade ner till USAs kändaste HBT-distrikt vid namn Castro som också är ett riktigt fint område med kaféer och affärer. Efter att ha kollat lite i affärerna och fönstershoppat ännu mer och druckit en kopp kaffe så började det skymma och vi bestämde oss för att gå ner till Market och 4th där det ligger en Mac-store. Här inhandlade vi några diverse iPod-produkter var så att expeditskan måste ha trott att vi var bortskämda utländska brats som kom och handlade billig elektronik, vilket ju är ganska träffande. (Not: dom lägger på skatten efteråt! fast den var ganska liten)
Utmattande av allt vandrande så tog vi bussen hem till vår livsmedelsbutik och köpte ett dussin "lättdruckna" amerikanska öl och lite kvällsmat. Klockan var runt 20 och 21.35 hade vi planerat in en film på ett biokollektiv vid namn Red Vic så vi fick snabba i oss maten och kom fram till bion precis när filmen började. Det var en välgjord rulle om Joe Strummer, sångare i The Clash, som var bättre än väntat, i alla fall från min sida. Filmskaparen hade verkligen grävt i BBC-arkiv för jag kände inte igen något gammalt foto av nånting i den filmen tror jag. Efter denna pinsamt amatörmässiga recension så ger jag den i alla fall 4/5 pride-flaggor och rekommenderar den hjärtligt till alla som är intresserade av musik.
Ikväll ska vi på nyårsparty under Golden Gate-bron, det är en vän till våra värdar vid namn Richard som kastar denna tillställning.
söndag 30 december 2007
lördag 29 december 2007
9 tidzoner bort i en liknande kultur med olik historia
Vår första dag i Sanfran började runt kl. 07 när det började bli svårt att sova längre, klockan är ju ändå sent in på eftermiddagen där hemma. Tholen och Kasks lägenhet som vi residerar ska inte hängas i idag på grund av att hyresvärden gör lördagsbesök och ingen annan än de får sova där.
Så vi ger oss ut på jakt efter BestBuy som är den rekommenderade elektronik/radio/data//-affären i USA. Det ligger bara några, 5-6, kvarter bort, vädret är grått som hemma plus några grader. I alla fall så hittar vi direkt och inte helt oväntat så öppnar ju inte denna affär förrän kl. 10. Kuken, vi går och käkar. Som tur är ligger det ett frukost-ställe i grannkvarteret som serverar frukost dygnet runt typ. Väl inne på frukoststället så slår det mig att vi kommit in i en riktigt klassisk amerikansk diner, turistsidan av mig blir i extas. Det påminner väldigt mycket om t.ex. stället de sitter på i öppningsscenen av Resvoir Dogs för de som har sett den. På menyn finns alla kombinationer av ägg, bacon, plättar och toast och kaffet är fruktansvärt blaskigt, precis som legenden förtäljer. En kopp kaffe, ett glas juice, 2 stycken "2-minuter-per-sida"-ägg och ett vitt rostat bröd med jello på, senare så är vi belåtna och redo inför dagens bravader.
Eftersom BestBuy fortfarande är stängt och det är nån timma tills det öppnar så drar vi in i Haight igen för att leta upp ett café som vi hittade i den excellenta guiden, vilken jag snart memorerat, om san francisco som Fredrik hade med sig. Det var detta café jag nämnde i mitt föregående inlägg och passagen i boken om det lyder bl.a. "enough fair-trade coffee to revive the Sandinista movement"; It's funny because it's true!. På detta café träffade vi några sköna typer, bl.a. Johan och Alice och nån mer som jag inte uppfattade namnet på. Lagom med hippievibbar en enorm kopp kaffe och lite "new age"-snack senare så drar vi vidare.
Vi promenerar ner för Haightstreet och runtomkring lite. Det står nu klart om inte innan att detta är lite av ett hippie-centrum. Efter en snabbt mellanmål inhandlat på en välsorterad veganinriktad livsmedelsaffär. Så drar vi tillbaks till BestBuy igen för att denna gång lyckas komma in och dreggla lite över att all elektronik kostar ungefär som att dollarn står i 10kr och inte 6.40. Vi lyckas inhandla väldigt bra eluttagskonverterare vilket gör att jag nu kan blogga ännu mer \o/.
Det är nu eftermiddag och vi hoppar på en buss ner mot downtown som får själ för sitt namn då det verkligen ligger nere i en dal. Området vi landar i heter Soma och vi besöker ett serieteckningsmuseum för något ska man ju göra för att fördriva tiden och detta var ju både billigt och med i "boken". För $4 så får vi se ett område ungefär lika stort som min lägenhet med serietecknings-original från kända och okända filmer och tidningar. Vi fick besöka en toa också så därför ger jag denna utflykt 2/5 Golden Gate broar. Klockan slår 5pm och jetlaget slår till i skallen så vi hoppar på 21an hem som är en buss. Spårvagnarna analyserades bara utvärtes idag, fyi. de liknar den lisebergslinjen, invärtesbesiktning får ske en annan dag.
Vi smiter in i lägenheten för att hämta sladdar och käka en macka, hyresvärden smiter runt utanför och för att undvika kontakt så gömmer vi oss halvt i ett rum och släcker ner lägenheten. Vår taktik lyckades och en stund senare drar vi hit som är Peace Café med "Internet Hotspot", såklart. En kaffeboost till kanske kan rätta till laget lite till...
Nu har jag forskat lite om priser på elektroniken och här är mina planerade inköp och priser i kronor.
iPod touch 16GB - Prisjakt.se's bästa: 3295:-, BestBuy: 2599:-
Canon PowerShot A570 IS - Prisjakt.se's bästa: 1659:-, BestBuy: 1090:-
iPod classic 160GB (till Isak) - Prisjakt.se's bästa: 2750:-, BestBuy: 2244:-
Nu stänger även detta café 8.30pm lokal tid.
Puss!
Så vi ger oss ut på jakt efter BestBuy som är den rekommenderade elektronik/radio/data//-affären i USA. Det ligger bara några, 5-6, kvarter bort, vädret är grått som hemma plus några grader. I alla fall så hittar vi direkt och inte helt oväntat så öppnar ju inte denna affär förrän kl. 10. Kuken, vi går och käkar. Som tur är ligger det ett frukost-ställe i grannkvarteret som serverar frukost dygnet runt typ. Väl inne på frukoststället så slår det mig att vi kommit in i en riktigt klassisk amerikansk diner, turistsidan av mig blir i extas. Det påminner väldigt mycket om t.ex. stället de sitter på i öppningsscenen av Resvoir Dogs för de som har sett den. På menyn finns alla kombinationer av ägg, bacon, plättar och toast och kaffet är fruktansvärt blaskigt, precis som legenden förtäljer. En kopp kaffe, ett glas juice, 2 stycken "2-minuter-per-sida"-ägg och ett vitt rostat bröd med jello på, senare så är vi belåtna och redo inför dagens bravader.
Eftersom BestBuy fortfarande är stängt och det är nån timma tills det öppnar så drar vi in i Haight igen för att leta upp ett café som vi hittade i den excellenta guiden, vilken jag snart memorerat, om san francisco som Fredrik hade med sig. Det var detta café jag nämnde i mitt föregående inlägg och passagen i boken om det lyder bl.a. "enough fair-trade coffee to revive the Sandinista movement"; It's funny because it's true!. På detta café träffade vi några sköna typer, bl.a. Johan och Alice och nån mer som jag inte uppfattade namnet på. Lagom med hippievibbar en enorm kopp kaffe och lite "new age"-snack senare så drar vi vidare.
Vi promenerar ner för Haightstreet och runtomkring lite. Det står nu klart om inte innan att detta är lite av ett hippie-centrum. Efter en snabbt mellanmål inhandlat på en välsorterad veganinriktad livsmedelsaffär. Så drar vi tillbaks till BestBuy igen för att denna gång lyckas komma in och dreggla lite över att all elektronik kostar ungefär som att dollarn står i 10kr och inte 6.40. Vi lyckas inhandla väldigt bra eluttagskonverterare vilket gör att jag nu kan blogga ännu mer \o/.
Det är nu eftermiddag och vi hoppar på en buss ner mot downtown som får själ för sitt namn då det verkligen ligger nere i en dal. Området vi landar i heter Soma och vi besöker ett serieteckningsmuseum för något ska man ju göra för att fördriva tiden och detta var ju både billigt och med i "boken". För $4 så får vi se ett område ungefär lika stort som min lägenhet med serietecknings-original från kända och okända filmer och tidningar. Vi fick besöka en toa också så därför ger jag denna utflykt 2/5 Golden Gate broar. Klockan slår 5pm och jetlaget slår till i skallen så vi hoppar på 21an hem som är en buss. Spårvagnarna analyserades bara utvärtes idag, fyi. de liknar den lisebergslinjen, invärtesbesiktning får ske en annan dag.
Vi smiter in i lägenheten för att hämta sladdar och käka en macka, hyresvärden smiter runt utanför och för att undvika kontakt så gömmer vi oss halvt i ett rum och släcker ner lägenheten. Vår taktik lyckades och en stund senare drar vi hit som är Peace Café med "Internet Hotspot", såklart. En kaffeboost till kanske kan rätta till laget lite till...
Nu har jag forskat lite om priser på elektroniken och här är mina planerade inköp och priser i kronor.
iPod touch 16GB - Prisjakt.se's bästa: 3295:-, BestBuy: 2599:-
Canon PowerShot A570 IS - Prisjakt.se's bästa: 1659:-, BestBuy: 1090:-
iPod classic 160GB (till Isak) - Prisjakt.se's bästa: 2750:-, BestBuy: 2244:-
Nu stänger även detta café 8.30pm lokal tid.
Puss!
min tid i förhörsrummet
Okej, så var det dags att komma in i landet USA. hemlandssäkerheten tog i och när axel hade fått passera med sina blåa ögon och ljusa hår var det min tur att stå framför båset med officern som ville ha mina fingeravtryck och ögon. han började med att fråga lite om var jag skulle bo men ganska snart blev han irriterad (kanske för att jag berätta för långsamt eller what ever, jag var iaf trött efter resan så jag kommer inte riktigt ihåg). Han började fråga konstiga frågor som: "är du verkligen svensk?" "är dina föräldrar _båda_ födda i sverige?" och "i vilken stad är du född i sverige?". På den sista frågan svarade jag "jönköping" och det gillade han nog inte för efter lite samtalande med sina kollegor om "signalement" skickade han iväg mig till "rummet längst nere i gången" där dom skulle ställa lite frågor. Så jag gick dit med mina papper med stora röda inringade bokstäver och hemliga säkerhetskoder på och satte mig i ett väntrum.
Väl i väntrummet sysselsatte jag mig med att lyssna på alla samtal de andra "misstänkta" hade med förhörarna. De andra var i största del asiater av olika slag. En kvinna hade ett amerikansk kort som gjorde om att hon bodde i usa och hon hade hälsat på sin son i sri lanka i 8 månader. Hon fick förklarat för sig att om hon skulle ha ett sånt kort fick hon vara mer i usa och verkligen inte vara borta så länge. Efter några personer som dom förhörde vid sin disk så började dom ta in folk i rum och förhöra dom, bla en ung asiatisk kille som var jättenervös hela tiden han satt omkring i väntrummet.
bla bla bla, sen blev det min tur efter ca 30-40 min. Då fick jag gå fram till disken (jesss, jag slapp gå in i ett enskilt rum) och prata med en semi-trevlig spänd man. Han frågade vad jag skulle göra i USA, vad mina kompisar som jag skulle bo hos hette, osvosv. Hela tiden satt han och skrev han på sin dator och verkade viktig. Sen började han fråga om jag hade varit någonstans utanför europa, tex "har du någonsin varit i mellanöstern eller liknande?", "inte ens i canada?" och vad jag gjorde i sverige. Sen fick jag visa mitt svenska körkort och att jag hade biljett hem och efter lite hmm och granskande blickar fick jag äntligen gå till mina reskamrater som stog vid väskorna och väntade.
Sist på granskningen kom custom and aggriculture-kontrollen. Den här gången fick jag gå i mitten så att jag inte skulle bli tagen för att jag inte hade några kompisar eller nåt sånt. Men jag slapp inte undan, för jag hade massa röda koder på mitt sånt papper också. Av misstag kom freddie med väskgranskningen också, för den käcka officern sa: "jo kom du också, det går snabbt" som svar på fredriks "men jag ska gå till höger och inte hit, sa dom". Synd för honom, skönt för mig att ha lite sällskap. Den käcka officern kollade våra pass och frågade lite frågor om vad vi gjorde i sverige osvosv. Sen sa han att vi skulle slänga upp våra väskor på bandet så skulle allt gå snabbt och smidigt. Medan han tog på sig plasthandskar försökte jag öppna mitt kodlås på väskan och eftersom jag nog tog för lång tid kollade han lite i freddies väska. När jag hade fått upp min frågade han om jag hade packat den själv och om nån annan hade pillat med den osv. Efter lite grävande och kommentarer om min packning var han nöjd och även min ryggsäck slapp igenom. Roligt var väl att han inte var så förfärligt intresserad av freddies väskor utan det var nog mina terroristpackningar han spetsade ögonen för.
Så var det med detta, lärdomen är att vara blond och ha blå ögon om du ska vara svensk.
Väl i väntrummet sysselsatte jag mig med att lyssna på alla samtal de andra "misstänkta" hade med förhörarna. De andra var i största del asiater av olika slag. En kvinna hade ett amerikansk kort som gjorde om att hon bodde i usa och hon hade hälsat på sin son i sri lanka i 8 månader. Hon fick förklarat för sig att om hon skulle ha ett sånt kort fick hon vara mer i usa och verkligen inte vara borta så länge. Efter några personer som dom förhörde vid sin disk så började dom ta in folk i rum och förhöra dom, bla en ung asiatisk kille som var jättenervös hela tiden han satt omkring i väntrummet.
bla bla bla, sen blev det min tur efter ca 30-40 min. Då fick jag gå fram till disken (jesss, jag slapp gå in i ett enskilt rum) och prata med en semi-trevlig spänd man. Han frågade vad jag skulle göra i USA, vad mina kompisar som jag skulle bo hos hette, osvosv. Hela tiden satt han och skrev han på sin dator och verkade viktig. Sen började han fråga om jag hade varit någonstans utanför europa, tex "har du någonsin varit i mellanöstern eller liknande?", "inte ens i canada?" och vad jag gjorde i sverige. Sen fick jag visa mitt svenska körkort och att jag hade biljett hem och efter lite hmm och granskande blickar fick jag äntligen gå till mina reskamrater som stog vid väskorna och väntade.
Sist på granskningen kom custom and aggriculture-kontrollen. Den här gången fick jag gå i mitten så att jag inte skulle bli tagen för att jag inte hade några kompisar eller nåt sånt. Men jag slapp inte undan, för jag hade massa röda koder på mitt sånt papper också. Av misstag kom freddie med väskgranskningen också, för den käcka officern sa: "jo kom du också, det går snabbt" som svar på fredriks "men jag ska gå till höger och inte hit, sa dom". Synd för honom, skönt för mig att ha lite sällskap. Den käcka officern kollade våra pass och frågade lite frågor om vad vi gjorde i sverige osvosv. Sen sa han att vi skulle slänga upp våra väskor på bandet så skulle allt gå snabbt och smidigt. Medan han tog på sig plasthandskar försökte jag öppna mitt kodlås på väskan och eftersom jag nog tog för lång tid kollade han lite i freddies väska. När jag hade fått upp min frågade han om jag hade packat den själv och om nån annan hade pillat med den osv. Efter lite grävande och kommentarer om min packning var han nöjd och även min ryggsäck slapp igenom. Roligt var väl att han inte var så förfärligt intresserad av freddies väskor utan det var nog mina terroristpackningar han spetsade ögonen för.
Så var det med detta, lärdomen är att vara blond och ha blå ögon om du ska vara svensk.
Here begins our alabee
Ett dygn i amerikanska skor har gjort de tre resenärerna trötta. Här följer en kort sammanfattning av de tre första äventyren:
Först ut och viktigast för en världsresenär är kartor och kompasser. Kommunikation och bra skor är också viktigt, men först ut och viktigast: kartor och kompasser. Därför har vi alltid och vid alla tillfällen med oss en kompakt guidebok och två kartor; Axel bär guideboken (som han redan memorerat till hälften!), Jonas, med sina vida fickor, bär den ena kartan. För att det ska gå extra fort att få fram kartan bär han den uppfälld i fickan, och för detta passar hans vida byxor så väldigt, väldigt bra. Reservkartan bär jag i min något större väska, bland nödpriviant och plåster. Nödkartan tar vi bara fram när vi är helt försvunna och nöden är stor -- förstås.
Dessutom har vår käre värd Kask gjort oss en karta med sevärdheter. Vi har hunnit med, hm, två av dem: Big Robot -- en underskön liten affär -- och kvarteskafét Coffee for The People där vi gjorde vänskap med de två stenade grabbarna Joseph och Carl-Johan. Den senare av de två är svenskättling med svensk far och en bror i Malmö. Joseph, å andra sidan, är den av dem som kan prata svenska. Figures. Vi kan bara anta att Carl-Johan ('Johan for short') inte pratar med alla sina släktingar lika ofta.
I vilket fall, hela gänget sitter ner kring ett bord och vi kommer bra överens. Någon dricker en kaffe, en annan tar en latt samtidigt som den tredje citerar något djupt ur en tjock bok utan omslagsbild. Axel pratar charmigt med den unga Alice, Jonas IM:ar bättre än han någonsin gjort.
Samtalet styr snart in på rekreationsdroger av olika slag, law enforcement därav, samt en hel del relaterade anekdoter. Carl-Johan berättar hur det går till när han fyller på sin stash, Axel får reda på att Alice är 17 år och har rest helt ensam från Philadelphia för att få utlopp för sin poetiska sida. Joseph försöker få oss att inse hur stort universum verkligen är. Han är sedan länge ganska storögd och bara var tredje mening han kastar ur sig får riktigt fäste i förståndet hos någon av oss. Han gör då det vilken sane man skulle gjort, och tar fram sitt rullpapper och sin tobakslåda och börjar rulla en rackare. Baristan bakom kaffemaskinen ser upp mot klockan på väggen; den är strax efter elva på förmiddagen. Carl-Johan fortsätter oberört sin historia om hur han levt sitt liv fram till denna dag, sippar på sin två timmar gamla takeawaymugg och frågar i förbifarten om jag är sugen på att dela en spliff. Jag kontrar med en extra lång sipp, höjer ena ögonbrynet och tackar artigt ja.
Lite senare står vi under ett palmliknande träd på trottoaren alldeles utanför kafét och delar på den där jazzcigaretten. Samtalet cirkulerar kring det för oss inte helt vana ämnet negativ entropi. Dessutom hälsar Mayaindianderna tydligen genom att forma händerna som en spiral samtidigt som de säger 'you are me, I am you'. Svenskarna säger artigt att jaså, det var som fan. Det regnar lite och Jonas mage kurrar, så vi bestämmer oss för att gå vidare i dagen. Vi säger hej, tack för underhållningen, syns senare och går iväg ner för Haight Street för att hitta mat.
Trekvart senare, när vi fortfarande är på jakt efter något att äta (mat är ett svårt ämne och viktigt att få rätt för en världsresenär), råkar Carl-Johan som av en slump cykla förbi och säger att det råkar vara som så att den lokala affärsmannen (en eufemism för dealer -- förstås) är på plats vid Coffee For the People, och att det nu går bra att utan förhandling anskaffa ett stycke ekologiskt odlad ganja för ett stycke guld.
Jag är inte den som är den utan följer med, och 35 sekunder och 40 dollar senare är jag en åttondels ounce gräs rikare. Score.
Först ut och viktigast för en världsresenär är kartor och kompasser. Kommunikation och bra skor är också viktigt, men först ut och viktigast: kartor och kompasser. Därför har vi alltid och vid alla tillfällen med oss en kompakt guidebok och två kartor; Axel bär guideboken (som han redan memorerat till hälften!), Jonas, med sina vida fickor, bär den ena kartan. För att det ska gå extra fort att få fram kartan bär han den uppfälld i fickan, och för detta passar hans vida byxor så väldigt, väldigt bra. Reservkartan bär jag i min något större väska, bland nödpriviant och plåster. Nödkartan tar vi bara fram när vi är helt försvunna och nöden är stor -- förstås.
Dessutom har vår käre värd Kask gjort oss en karta med sevärdheter. Vi har hunnit med, hm, två av dem: Big Robot -- en underskön liten affär -- och kvarteskafét Coffee for The People där vi gjorde vänskap med de två stenade grabbarna Joseph och Carl-Johan. Den senare av de två är svenskättling med svensk far och en bror i Malmö. Joseph, å andra sidan, är den av dem som kan prata svenska. Figures. Vi kan bara anta att Carl-Johan ('Johan for short') inte pratar med alla sina släktingar lika ofta.
I vilket fall, hela gänget sitter ner kring ett bord och vi kommer bra överens. Någon dricker en kaffe, en annan tar en latt samtidigt som den tredje citerar något djupt ur en tjock bok utan omslagsbild. Axel pratar charmigt med den unga Alice, Jonas IM:ar bättre än han någonsin gjort.
Samtalet styr snart in på rekreationsdroger av olika slag, law enforcement därav, samt en hel del relaterade anekdoter. Carl-Johan berättar hur det går till när han fyller på sin stash, Axel får reda på att Alice är 17 år och har rest helt ensam från Philadelphia för att få utlopp för sin poetiska sida. Joseph försöker få oss att inse hur stort universum verkligen är. Han är sedan länge ganska storögd och bara var tredje mening han kastar ur sig får riktigt fäste i förståndet hos någon av oss. Han gör då det vilken sane man skulle gjort, och tar fram sitt rullpapper och sin tobakslåda och börjar rulla en rackare. Baristan bakom kaffemaskinen ser upp mot klockan på väggen; den är strax efter elva på förmiddagen. Carl-Johan fortsätter oberört sin historia om hur han levt sitt liv fram till denna dag, sippar på sin två timmar gamla takeawaymugg och frågar i förbifarten om jag är sugen på att dela en spliff. Jag kontrar med en extra lång sipp, höjer ena ögonbrynet och tackar artigt ja.
Lite senare står vi under ett palmliknande träd på trottoaren alldeles utanför kafét och delar på den där jazzcigaretten. Samtalet cirkulerar kring det för oss inte helt vana ämnet negativ entropi. Dessutom hälsar Mayaindianderna tydligen genom att forma händerna som en spiral samtidigt som de säger 'you are me, I am you'. Svenskarna säger artigt att jaså, det var som fan. Det regnar lite och Jonas mage kurrar, så vi bestämmer oss för att gå vidare i dagen. Vi säger hej, tack för underhållningen, syns senare och går iväg ner för Haight Street för att hitta mat.
Trekvart senare, när vi fortfarande är på jakt efter något att äta (mat är ett svårt ämne och viktigt att få rätt för en världsresenär), råkar Carl-Johan som av en slump cykla förbi och säger att det råkar vara som så att den lokala affärsmannen (en eufemism för dealer -- förstås) är på plats vid Coffee For the People, och att det nu går bra att utan förhandling anskaffa ett stycke ekologiskt odlad ganja för ett stycke guld.
Jag är inte den som är den utan följer med, och 35 sekunder och 40 dollar senare är jag en åttondels ounce gräs rikare. Score.
resan till amerika
flygresan var så att säga intressant. vi började med att fylla i en lapp om var vi skulle bo i usa på landvetter. sen gick vi till sånt där ställe där dom kollar bagaget, och där fick vi ta av oss lite kläder, ta ut datorerna ur packningen osvosv. efter lite chips till frukost (hallå, skaffa riktig mat på flygplatsen någon, omg) så fick vi flyga till münchen.
på planet fylla i en lapp med var vi skulle bo i usa. väl där fick vi först åka runt och spana, sen kom vi till en passkontroll där vi fick prata med nån kille. sen fick vi åka lite till (roliga rullband) och sen berätta för någon med en dator och fina kläder var vi skulle bo i usa och visa vårt pass. efter det, koll i våra väskor och av med bälten osv osv.
sen åkte vi med det långa flyget på den långa resan. där hade dom ungefär dom filmerna vi hade förutsätt (rattaouilli bla) och resebolaget hade glömt att boka den vegetariska maten till oss. på flyget fick vi två lappar där vi skulle skriva var vi skulle bo i usa. sen kom vi fram eller nåt. jag berättar den spännande fortsättningen senare, för nu måste jag kissa.
/Jonas
på planet fylla i en lapp med var vi skulle bo i usa. väl där fick vi först åka runt och spana, sen kom vi till en passkontroll där vi fick prata med nån kille. sen fick vi åka lite till (roliga rullband) och sen berätta för någon med en dator och fina kläder var vi skulle bo i usa och visa vårt pass. efter det, koll i våra väskor och av med bälten osv osv.
sen åkte vi med det långa flyget på den långa resan. där hade dom ungefär dom filmerna vi hade förutsätt (rattaouilli bla) och resebolaget hade glömt att boka den vegetariska maten till oss. på flyget fick vi två lappar där vi skulle skriva var vi skulle bo i usa. sen kom vi fram eller nåt. jag berättar den spännande fortsättningen senare, för nu måste jag kissa.
/Jonas
Flygresan
Nu var det dags för, i alla fall mitt, inträde i blogosfären. Sitter på ett café i området Haight som heter "coffee to the people". Det påminner lite om haga cafét fast mer hippie och mindre "humanist"-folk.
Så hur lätt är det att lyckas komma hit till kapitalets och drömmarnas mekka?
Vår resa började på landvetter runt kl. 10. När vi skulle skaffa våra boardingpass där så fick vi veta att om man ska åka till USA så måste man fylla i en lapp där med uppgifter om var man ska bo och så vidare, vi hade hört detta, var förberedda, fyllde i den och det var inte mer med det då. Vi åkte med ett ganska litet flyg till München och kom fram på utsatt tid. Vi hade 2 timmar mellan planen men vi gick ändå och checkade in med en gång, för att komma in så var vi tvugna att uppge våran adress i incheckningen så att dom kunde skriva in det på en dator. Flighten gick på utsatt tid, allt var frid och fröjd, jag och Jonas som hade beställt vegetariskt käk fick första klassens vegmat då dom såklart hade missat detta. Men vem klagar ;) Vi hade skämtat på flygplatsen i München om att vi skulle få uppge adress igen på flyget och vad händer, just det. Några timmar in i flighten får vi 2 väldigt officiella "forms" en grön "visa waiver" och en "toll declaration". Duh!
Vi kommer fram till San Francisco en halvtimma försenade drygt och bara våndar inför hur det ska bli att ta sig igenom flygplatsen, speciellt för ett dreadhead som är medlem i kommunistiska partiet som jag. Fredrik glider igenom säkerhetskontrollen i ett nafs. Jag kommer fram och mannen börjar ställa massa frågor. "What's your business here in america?", "What do you do in sweden?", "Is Varo a nice place?" (födelseplats i passet), "Where are you living your first night?" och "What are your friends names and what is their business here?". Jag svarar efter förmåga lite smått chockad över denna lilla integritetsattack men glider vidare och hämtar mitt baggage. Tio minuter går och jag och Fredrik har inte sett Jonas. Tio minuter till, han syns inte. Fredrik går fram och frågar en säkerhetskille vad som har hänt som stumt lämnar uppgiften att han inte kan säga något men att vi ska vänta. Så efter ytterligare ett tag så kommer Jonas ut, han hade råkat ut för en hårdare behandling än oss andra när han sa att han var född i Jönköping fast det stog Sofia, alltså församlingsnamnet, på passet. Vi tar vår packning till tullen och Jonas får sina väskor genomrotade av tulltjänstemännen som letade bäst dom kunde efter biologiska vapen and whatnot. Tillslut så kommer vi ut. Klockan är 05.00 hemma i Sverige, ganska trötta tar vi en taxi till våra vänners hus och efter att ha käkat ett par mackor så tokdäckar vi.
Men nu dör snart min laptop, jag måste fixa en konverterare till rätt stömuttag. Tjo
Så hur lätt är det att lyckas komma hit till kapitalets och drömmarnas mekka?
Vår resa började på landvetter runt kl. 10. När vi skulle skaffa våra boardingpass där så fick vi veta att om man ska åka till USA så måste man fylla i en lapp där med uppgifter om var man ska bo och så vidare, vi hade hört detta, var förberedda, fyllde i den och det var inte mer med det då. Vi åkte med ett ganska litet flyg till München och kom fram på utsatt tid. Vi hade 2 timmar mellan planen men vi gick ändå och checkade in med en gång, för att komma in så var vi tvugna att uppge våran adress i incheckningen så att dom kunde skriva in det på en dator. Flighten gick på utsatt tid, allt var frid och fröjd, jag och Jonas som hade beställt vegetariskt käk fick första klassens vegmat då dom såklart hade missat detta. Men vem klagar ;) Vi hade skämtat på flygplatsen i München om att vi skulle få uppge adress igen på flyget och vad händer, just det. Några timmar in i flighten får vi 2 väldigt officiella "forms" en grön "visa waiver" och en "toll declaration". Duh!
Vi kommer fram till San Francisco en halvtimma försenade drygt och bara våndar inför hur det ska bli att ta sig igenom flygplatsen, speciellt för ett dreadhead som är medlem i kommunistiska partiet som jag. Fredrik glider igenom säkerhetskontrollen i ett nafs. Jag kommer fram och mannen börjar ställa massa frågor. "What's your business here in america?", "What do you do in sweden?", "Is Varo a nice place?" (födelseplats i passet), "Where are you living your first night?" och "What are your friends names and what is their business here?". Jag svarar efter förmåga lite smått chockad över denna lilla integritetsattack men glider vidare och hämtar mitt baggage. Tio minuter går och jag och Fredrik har inte sett Jonas. Tio minuter till, han syns inte. Fredrik går fram och frågar en säkerhetskille vad som har hänt som stumt lämnar uppgiften att han inte kan säga något men att vi ska vänta. Så efter ytterligare ett tag så kommer Jonas ut, han hade råkat ut för en hårdare behandling än oss andra när han sa att han var född i Jönköping fast det stog Sofia, alltså församlingsnamnet, på passet. Vi tar vår packning till tullen och Jonas får sina väskor genomrotade av tulltjänstemännen som letade bäst dom kunde efter biologiska vapen and whatnot. Tillslut så kommer vi ut. Klockan är 05.00 hemma i Sverige, ganska trötta tar vi en taxi till våra vänners hus och efter att ha käkat ett par mackor så tokdäckar vi.
Men nu dör snart min laptop, jag måste fixa en konverterare till rätt stömuttag. Tjo
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)